Bölets ängar gick samma öde till mötes som många andra marker. Ängar, åkrar och betesmarker slutade hävdas och växte igen successivt. Skogen tog över. Men varsam röjning och gallring återställde landskapet. Lika varsamt underhålls det nu, dels genom slåtter, dels av de bästa naturvårdarna, betande djur.
Manganmalmen dominerar
Större delen av Västergötland har gnejs som berggrund, men i nordöstra hörnet dominerar granit. Den är rik på sprickor, och här vid Bölet har de fyllts med manganmalm. Från 1600-talet bröts mangan i Bölet. Verksamheten är nerlagd sedan många år, men det finns gott om gruvschakt och gruvhål här och där.
Artrik flora
Berggrunden är rik på kalk, och därför är också floran rik. I ängs- och hagmarker samsas slåtterblomma, ormtunga, spenärt och fältgentiana bredvid lundväxter som storrams, lundelm, vårärt, vippärt, vätteros och strävlosta. Och så orkidéer förstås, som guckusko. Bölets ängar är gamla slåtterängar som hålls öppna genom bete och slåtter.
Lätt vandring till grannen
Det är enkelt att ta sig fram på Västra Vätterleden som löper i stort sett genom hela reservatet. Leden tar dig vidare till Bölskullen, som ligger knappt två kilometer västerut. Under vandringen kan du få höra ett märkligt ljud, som ett smatter eller surr. Det är den sällsynta trumgräshoppan, som nöjt gnider sina bakvingar. Nöjd att få bo här, där det är soligt, torrt och välhävdat.
